marieivietnam

Jag har blast sapbubblor. Sa mycket sapbubblor som jag aldrig blast vi ett o samma tillfalle. Man kan latt trottna pa alla barn och foraldrar som ar ledsna och som man inte kan trosta. Hur trostar man nar man inte kan prata med och forklara vad som hander eller ens vet om man far ge en uppmuntrande klapp? Eller inte kan forklara varfor deras barn inte kan fa smartlindring utan skall sutureras utan bedovning eller stickas 25 ggr... Nja, jag kan bli fruktansvart trott pa okansligheten och de till synes helt oberorda sjukskoterskerna. Tva lakare har jag hittat som faktiskt kan se lite mjuka ut i ansiktet nar de har ett svart sjukt, erller ledset ororligt barn framfor sig. Jag foljer helst dem och tanker att det ar kulturkrock, de ar sa hemskt tacksamma for att de far vard, varden ar val skapligt bra trots allt, de gor sa gott de kan osv och vill inte tanka pa att pengar under bordet skulle ge barnen bade ett och annat som hade underlattat. Korruptionen star mig upp i halsen. jag vill inte se, inte veta. Nej, i de lagena kanns sapbubblor bra. Tryggt och hemma. Ofarligt. Och succe! Alla barm som vantade pa att fa komma in kunde behova piggas upp lite och bubblorna uppskattades. Barnen var till en borjan lite tveksamma mot de tva enormt stora blekansiktena i bla klader som blaste bubblor men de jobbade snabbt upp sig och jagade bubblor ohammat. Underbart och forsta gangen jag kande att jag gjorde nat riktigt bra pa sjukhuset...

Hanoi ar ju som jag sagt alldeles sjukt rorigt och charmigt. Lugt o kaos pa samma gang men kan vara skont att komma ifran. Vi tog flyget ner till Hoi An, ca en timmes flyresa soderut. Hotellets kille hamtade oss och sag val knappt ut att vara i korkortsalder men vad spelare det for roll? AC:n var pa och fram kom vi. Tva sma manniskor som endera gick ratt ut i gatan eller svangde vanster mitt framfor bilen holl pa att stryka med men man borjar vanja sig. Det gick bra denna gangen ocksa tack o lov. Killens mobil ringde vid flera tillfallen och till slut rackte han luren till Jan-e och ville att han skulle prata med hans flickvan. Vi ar valdigt exotiska har och folk stirrar och pekar ohejdat. Vi ar en slags turistattraktion vi ocksa.

Val framme vid hotellet, eller rattere sagt nastan framme var vi tvugna att stanna eftersom gatan inte fanns mer. En gravskoppa stod snyggt parkerad och hade gravt upp vagen. Killen skrattade. Vietnam i ett notskal...Det lilla hotellet ville att vi skulle uppgradera rummet till ett battre men ekonomiska som vi ar (hahaha) tycket vi att det rackte med det enkla. Da borjade priset plotsligt ga ner pa Fina fin-rummet och plotsligt var skillnaden sa liten sa det var lojlig att tacka nej. Vi uppgraderade oss. AH, hotellet har riktigt god frukostbuffe med lite mer an vad Hanoihotellet har att erbjuda. Kanns finnt med nagot annat an stekt agg pa formbrod som omvaxling! Frukosten serveras ute och det kanns som att sita i regnskogen-light. Palmerna vajar, odlor tittar pa en fran lite olika hall och poolen sorlar inbjudande...

Hoi An ar sommersornas och lyktornas stad. Pittoresk med medalhavskansla. Har finns hur manga skradderier som helst och du kan sy upp det du vill ha pa nagra timmar. ( om du orkar vill saga. Varmen och tusen tyger och modeller gar att det kanns omojligt att baetamma eftersom vi bara skall vara har over helgen. Synd. Hade jag stannat en dag till kanske det hade funkt men nu kanns det mest stressigt...)Hur kan det funka med sa manga? Vi hyrde cyklar vilket var helt perfekt. Staden ar sa liten och framfor allt inte lika vespakaosaktig som Hanoi sa det var skont som omvaxling. Har finns en fantastisk strand. Alltsa inte lite smamysig som duger bra nar det ar typ 40 gr varm utan HELT FANTASTISKT. Milslang, vit sandtrand med roliga vagor att kasta sig i. Lite folk och oexploaterad (An sa lange. Skyltar langs vagen  talar om den vietnamesiska drommen alltfor tydligt. Ju storre hotell desto battre...) Framat kvallningen kommer vietnameserna med sina plaststolar (pyttemodellen), sackvis med mat och hela tjocka slakten.