marieivietnam

Nu har jag äntligen blivit masserad. Det har sina fördelar med att bli äldre tydligen...hehe... En lugn och stilla med fin musik men förfärligt kittlig mellan tårna. Jag fick bita mig i tungan och tänka på döden för att inte börja gapskratta. Jag slappnade av gott och somnade till men då var det: -"Finish lady" och dags att leta sig hem, helt groggy. Tur att det var alldeles nära hotellet annars vet jag inte var jag hade hamnat så trött som jag blev. Efter det stenungsbakade pizza. Fantastiskt gott, ni anar inte hur trött man kan bli på smaklös mat för att inte tala om hur än mer trött man blir på den när man tänker att ok, jag skall ge den en chans och man hittar en väl tillagad larv i nudlarna. Nej, pizza i stenugn mumsfilibabba. Sedan gin o tonic på takterassen, man kan helt klart stå ut här!!

I tre dagar har vi hakat på kursen i akutsjukvård och idag var det dags igen. Denna gången med lite praktiska övningar. Vi har satt thoraxdrän på en rökt hund, venfriläggnig på grisben och sett blodtransfusion i en navelsträng placerad i nappflaska. En av kursföreläsarna var Allan, från australien. Så fantastiskt trevligt att höra någon prata engelska så man förstår. En som dessutom på fem minuter förklara syra/bas balansen på ett så lättförståeligt och begripligt sätt så att det i alla fall finns en ganska skaplig chans att jag kommer ihåg det. Sånt gillar vi skarpt! Allan är rätt duktig på att tipsa om restuaranger och vi suger i oss alla upptänkliga tips men dagens är vi kanske lite skeptiska till: Buffe med allt som tänkas kan: Ormar, sköldpaddor, krokodiler mm mm. Nej, jag tyckte nog chokladbuffen på lyxhotellet vi besökte häromdagen lockade mer!

Ständigt denna saltjakt. Jag är saltsugen hela tiden och letar efter salt ständigt och jämt. TACK Anna att du påminde mig att ta med mig ett antal påsar djungelvrål det har räddat mig många gånger och jag borde verkligen lyssnat på ditt råd att ta med en burk bordssalt. Vietnameserna måste ha ett minimalt saltbehov. Åh andra sidan kan man föstå dem för finns det något saltkar så är det nästintill omöjligt att få ut något, det klibbar ihop. Jag kommer överhuvudtaget uppskatta en hel del när jag kommer hem. Frukost t ex. En standardfrukost här består av två stekta (osalatde )ägg, tre skivor ljust bröd, smör ett glas "orangejuice" som smakar ungefär som en Fanta som stått öppen hela dagen och all kolsyra har gått ur. Skumt eftersom de har så mycket god frukt här. Har man tur kan man få sig en kopp vietnamesiskt kaffe som är helt ok att dricka. Ibland får man "dripp-coffie" som är som en vrålstark espresso om man skalll beskriva det i positiva ordalag. Så, frukost kan jag längta efter med grovt bröd och en smakrik ostskiva och en god kopp kaffe...mmmmums... Mat är ju ganska centralt i livet inser man när man tycker allt ser skumt och sjukdomsframkallande ut.

Vi har haft en utflyktshelg, Fantastiskt skönt att komma ifrån hetsen i Hanoi ett slag. Vi åkte till Halong Bay. 3000 sockertoppsöar att njuta av från Djonken vi åkte på. det fanns plats för tretton stycken, vi var sex personer ombord så vi hade gott om plats. Frida och jag snikade till oss VIPrummet vilket betydde balkong vilket samt att man kunde gå på toan och ha havsutsikt... Inredningmässigt såg det precis ut som jag tänker mig att en bra Agata Christie skulle kunnat utspela sig i... Ett trevligt italienskt par åkte med oss. De bodde i Florence. Bo i Florence, verkar inte helt fel och är säkert bra alla andra tider på årret förutom semestertid, vilket de höll med om. Maricello var riktigt underfundigt
småmysrolig mest hela tiden. De tog kort på oss och tyckte nog vi var rätt roliga oxå. En liten lustig samling människor som helt frivilligt har trängt ihop sig och bor lever och andas samma luft 24h om dygnet. De skrattade gott och undrade lite hur det var för Jan-e, ensam med tre kvinnor vilket naturligtvis vår gode vän inte var sen att utnyttja och passa på att få lite sympati från Marcello som givetvis lämnade ifrån sig förstående nickar. Haha...

Halong Bay, ja vad ska man säga? Fantastiskt vackert så man gråter. Omöjligt att beskriva med ord, måste ses... Dessvärre ger en liten fadd eftersmak när man ser allt skräp som bitvis flyter runt i vattnet. Båtarna  slänger allt skräp rätt ut i vattnet. Kartonger, burkar flaskor mmmm. Man bli galen galen galen och fruktansvärt ledsen...

Vi gick en trekkingtur upp i djungeln under drygt tre timmar, Jag lovar, jag har aldrig svettas så mycker i hela mitt liv. Kläderna var blöta som om jag hade duchat med dem men det var det värt. Vi har paddlat kajatk in i små grottor och laguner och badat på en supernice liten strand. Alla ord känns futtiga, hur skall man kunna sammanfatta det man upplkever med några svartvita krumelurer ? Svårt.

Ja, vi pallrar oss upp vid 06-tiden för att ta taxin till sjukhuset vid sju och förhppningsvis vara framme vid åtta. Det tar olika tid och kostar litr olika varje morgon men en taxiresa på ca 45 min kostar runt 50:-- ganska överkomligt det oxå. På sjukhuset har jag hittills träffat mest bebisar med andningssvårigheter. Inte konstigt i den här miljön. 40 gr varmt och miljoner vespor samt 80% luftfuktighet. Man sticker och sliter och drar i de små liven och jag är inte alls speciellt sugen på att sätta en nål i dem... Vi hade två små bebisar som inte blev speciellt mycket bättre trots insatser och alla respiratorerna var upptagna. Under eftermidagen var vi på operationsavdelningen och var med på en blindtarmsoperation. Lite kul att se hur det funkar här och jag måste nog säga att det var ganska sig likt.

Trafiken är som den är hela tiden - galen galen. man kör dit man vill i skata mak och förflyttar sig lite som man vill. jag vet att jag skrivit om det tidigare men det är bara inte klokt. Helt sinnessjukt galet och ändå finns det någon slags vardaglig takt i det iallafall. Det tutar hela tiden och ligger en ganska kraftig ljudmatta runt oss hela tiden.Vi längtar efter lite luft och space... 

Trottoarerna, i de fall det finns några, kan och inte bara kan, de används till allt. Här bor och lever man sitt liv. Igår såg jag tom en spjälsäng som man ställt ut på gatan medans familjen arbetade brevid. Man styckar kött och tvättar vespor vägg i vägg. Affärer öppnar och stänger. Det är en på morgonen för att vara en annan på eftermiddagen och en tredje på senare på kvällen. Helt plötsligt oväntat slår ett ställe igen som man satt och käkade på dagen innan. Här är allt som normalt sätt är lite konstigt helt normalt och i sin ordning. Jag försöker ställa in mig på det och bara flyta med.

Jag har ju i flera dagar undrat vad alla stränga poliser har för meningsfull uppgift. Nu har jag lärt mig. de kör i kapp ett lämpligt offer. Går runt och "hittar" något fel som man sdan får köpa sig loss ifrån. Det är högljudda utryckningar och man tror att nåt stort är på gång, men nu har jag alltså lärt mig nåt nytt - igen.

Nu har jag alldeles precis gjort nat valdigt dumt. Slickat pa frimarken. Och jag mar illa. Kan alltsa bli en spannande natt men antagligen ar det val mest psykologisk antar jag. Hoppas jag...

Dagen pa sjukhuset inleddes med en lakarkonferans dar det det mest var klubb for inbordes beundran. En Mr overhoghet rattade alla stackars sma manniskor som pa knackig engelska skulle beratta nagot for den samlade forsamlingen. Hur som helst fick vi veta att IVA var fullbelagt och det fanns inte tillgang till fler respiratorer. jag ar inte det minsta forvanad. Var och varannan bebis har andningsproblem som kommer in till akuten. Vi blev erbjudna att sticka och gora tusen saker pa de sma liven idag men det kanns inte nodvandigt. Inte just nu ialla fall. Maste nog bli lite mer varm i kladerna forst. De sma sjukskoterskestudenterna fnissade och tittade pa mig och undrade hur gammal jag var. 38! Da fnissade de annu mer sen fragade de vad jag gjorde dar. Sjukskoterskestudent svarade jag och de fick natan ett sammanbrott. Lite knackade tyckte jag ju men det var val inte sa allvarligt menat. Tror mest de ar lite imoade av min enorma langd...haha Sedan ville de att Frida och jag skulle ha engelsklektioner. Ha! Jag som knappt kan prata. Nej, nej, det gick vi inte pa men Jan-e och Mathilda var inte lika snabba med nejet sa de har en klass vantade pa sig imorgon...haha. Ja tanker pa en god van som for lnge sedan sa: Kan man inte saga nagot annat kan man alltid vagra. Jag ar valdigt nojd med mitt o Frida beslut!!!

Vi har tagit ett beslut att formiddagarna racker for var del. Vi har ju var mastodontuppstas att jobba med...hahaha
Kvallsmiddagen idag var supergod.  40:- inklusive cola for tre personer ar val ganska ok, eller vad sager ni?

Första praktikdagen avklarad. Är helt slut. En dag på barnakuten i Vietnams huvudstad handlar mest om lunginflammation på små små bebisar och sjuksystrar som trycker in nålar här och var. Vår handledare är en trevlig liten doktor som faktiskt kan prata engelska vilket underlättar en hel del... Alla doktorer är trevliga och verkar glada över att få ta hand om oss. (Sköterskorna har jag inte sett så mycket av än. ) De verkar dessutom ha stor tilltro till våra kunskaper och vi får väl i stort sett göra vad vi vill - hur mycket man nu vill göra... får väl se hur det blir. Hur som helst mycket spännande. Jag har sett en spritflaska som används till händerna då och då men annars är väl hygienen lite hipp som happ. Det finns mycket Rota-virus här, tydligen ganska högt på tioitopp listan över sjukdomar. Det och sjukhusets mat kan bli lit spännande att se hur magen klarar framöver...huhu

Att vara och leva i Hanoi måste vara som att bo i en myrstack. Det är ett konstant myller och alla verkar vara på väg någonstans hela tiden. Man kan faktiskt bli galen på alla ljud och det evinnerliga tutandet. Nu har vi i alla fall blivit riktigt duktiga på att ta oss över gatorna på äkta vietnamesiskt vis dvs man bara går i maklig takt och stannar absolut inte förrens man är över på andra sidan. Samtidigt finns en charm med allt kaos på nåt vis.